Idag har min söta lillasyster opererat armen på ett sjukhus i Stockholm, eftersom hon har en missbildning i triceps.

Pappa och Fanny åkte superdupertidigt imorse och har gått igenom sådant där klassiskt som fasta, saneringsdusch, sjukhuskläder, narkosläkare osv.

När Fanny sövdes så yrade hon och sa:
"Det är skönt att sova när pappa är här och är vaken."

Sött va?
Det visar vilken bra pappa vi har. Alltid är han med, och då kan man vara helt trygg.

Han är nästan så delaktig så det går över styr.
Förra året när jag och pappa gick till tandläkaren med mig som vanligt så fick pappa inte längre följa med in eftersom det var för trångt och "de undersökningsrummen inte var anpassade för att ha med sig anhöriga i". (Löjligt, jag vet.)
Då stod han utanför undersökningsrummet, och så vinkade vi till varandra när sköterskan gick ut och in genom dörren för att akta sig för röntgenstrålningen.

En annan händelse förra året var när jag ramlade i en backe och slog upp värsta såret på knät. Huden blev liksom en flärp som kunde fällas upp och ner, och som behövde sys. Kruxet var att jag var i Bollnäs på DS-möte.
Hela DS-mötet fick fokus på min flärp och pappa var med via telefon för lugnande samtal med mig, bildanalys via MMS, uppmaning i att ringa sjukvårdsupplysning och så.
Men när han då ringde runt 20.00 och sa att han då kunde ta bilen och åka från Valbo till Bollnäs (10,5 mil) för att åka till sjukhuset med mig för att sy, då kände jag: Det är nu det är dags att mogna Ellinor, även om jag hemskt gärna hade velat ropa "Ja pappa kom". Men se då så tog jag mig samman och klarade mig själv på Bollnäs sjukhus och två stygn i knät. Att hela styrelsen var med och väntade i väntrummet är en parantes.