Har varit tveksam till den här Michael Jackson-hysterin som blev efter hans död.
Plötsligt kändes det som att alla tveksamheter var glömda och allt bara var ros.
Då ställde inte jag mig i den hyllande kören.
Men nu börjar jag vekna.

Har sett HELA minnesceremonin i efterhand på youtube, och dessutom kollat in andra videor.
Påmint mig om hans sorgliga och brokiga bakgrund, hans betydelse för rasproblematiken och att han är den kändis som donerat allra mest pengar till välgörenhet av alla.
När man ser klipp från konserter med tusentals människor i publiken, när man ser hans fenomenala dansmoves, hans scenshow och dras med i låtarna, ja, då är han king of pop. 
Ett ytterligare bevis är ju att till och med Obama kommenterat hans död.

Jag släpper fasaden nu. Jag gillar Michael Jackson, och ja, jag grät till den där 180 minuters ceremonin.
Nästan hela tiden. Trots att han aldrig varit en stor idol för mig innan. Jag erkänner det också.
Men man får väl ändra sig.

Googlade bilder av honom och tycker det är sorgligt att se bilder av honom iförd diverse masker för att inte bli igenkänd. Bilder på en trasig näsa. Bilder på en sliten, sjuk idol. Som brorsan sa "How much can one person take? Maybe now Michael, they will leave you alone". Låt oss hoppas det. Jag vill i alla fall inte läsa fler skandal-repotage.

Jag vill minnas MJ så här. Som i videon till Will you be there. Det är king of pop.